Markus Tullberg bloggar
Markus Tullberg är frilansande folkmusikflöjtist. Tillsammans med Andreas Ralsgård har han återetablerat traversflöjten på den svenska folkmusikscenen. Den pågående revitaliseringsprocessen består av konstnärligt, undersökande arbete i kombination med exkursioner i repertoarsamlingar. Genom åren har han släppt en rad skivor med Jidder, Nos Honks, Gisen, Ulvsand & Tullberg och Ralsgård & Tullberg
Han disputerade 2021 på en avhandling om samspelet mellan musiker och musikinstrument baserad på studier med flöjtister som Lisa Beznosiuk, Jean-Michel Veillon, Conal O’Grada och The Simple-System Flute Inquiry Goup. Idag är han lärare och postdoktor vid Musikhögskolan i Malmö, Lunds universitet.
Flöjten ligger på bordet framför mig.
Jag tycker att den blickar anklagande mot mig. Och med all rätt. Det är inte så ofta just denna flöjt får komma ut ur det låsta metallskåp som har varit dess hem de senaste åren. Och det är synd för det är egentligen en mycket fin flöjt, tillverkad i London i mitten av 1800-talet av Henry Fentum. Träet är i god kondition även om instrumentet har ådragit sig några skavanker under sitt långa liv. Några sprickor har blivit styvmoderligt ihoplimmade medan andra – som senast när den fick följa med mig till Robert Bigio i London – är varsamt lagade. Varje gång flöjten kommer fram infinner sig hos mig en känsla av dåligt samvete. Flöjten förtjänar att bli spelad på oftare. Ja, flöjten till och med kräver det.
Jag lyfter upp den och blåser an en ton. Någonting händer.
Tellef Kvifte (2008) ställer sig frågan om var gränsen egentligen går mellan musikern och musikinstrumentet. Det är en bra fråga. När flöjten låg där på bordet framför mig kändes svaret uppenbart – musikinstrumentet är ett objekt i sig; ett fysiskt ting avskilt från min kropp. När jag nu blåser an en ton och rent av spelar en fras är gränsen med ens mer diffus – inte bara förskjuten utan också i viss mån upplöst. Ibland hör man sägas att musikinstrumentet är en förlängning av musikerns kropp. Oftast tror jag dock att denna tanke om instrumentet som en integrerad del av kroppen är en förenkling – dessutom en förenkling som tenderar att överskugga komplexiteten och utmaningen som ligger i att traktera ett instrument. Det är trots att allt denna komplexitet som gör flöjtspel till ett livsprojekt.
Jag slutar spela och låter flöjten vila i mina händer.
Jag vill inte lägga den ifrån mig. Träet är skönt mot fingrarna. Men jag ser på den att den är torr. Den skriker efter mandelolja och jag går den till mötes och plockar fram flaskan, trasan och kaffefilter för att skydda putorna. En torr flöjt är tjurig, det är en flöjt som inte vill samarbeta. Och även när den här flöjten är inoljad och i sitt esse är vänskapen oss emellan inte alltid enkel. Den intonerar annorlunda än den flöjt jag vanligtvis spelar på och den vill inte ha lika mycket luft, i alla fall inte på alla delar av registret. Den vill bli spelad på ett annat sätt och när det gått en tid sedan vårt senaste möte behöver den återupptäckas. Det tar tid att finjustera blåsteknik, embouchyr och den där inre tonen som finns i huvudet.
Som Coessens och Östersjö (2014) påminner oss om är instrumentets motstånd en väsentlig del av den kreativa processen. Vore det inte det kanske vi alla skulle spela på digitala instrument vilka alstrade de mest fantastiska klanger medelst en knapptryckning. Nej, det finns någonting där, i själva relationsbygget med ett egensinnigt instrument som får oss att spela på ett annat sätt, får oss att gå bortom det vi annars hade gjort. För oss som envisas med att spela på traversflöjter av olika slag är denna ”förhandling” med instrumentet ett ständigt inslag i tillvaron. Fentum-flöjtens temperament är både frustrerande och spännande. Vår process att återuppta en vänskap är en liten men intressant musikalisk upptäcktsfärd in i ett gränsland mellan mig och flöjten. Det är ett område av möjligheter som inte existerar när vi är åtskilja – en kombination av just mig och just denna flöjt. Låt oss återgå till Tellef Kviftes fråga om den där besvärliga gränsdragningen. Med vissa instrument är det måhända tydligare än med andra. Flöjten är onekligen speciell i detta avseende eftersom flöjtistens kropp är en så väsentlig del av klangen. Hur kan vi då synliggöra och gå på upptäcktsfärd i detta gränsland mellan flöjten och oss själva? Frågan är relevant både över tid och de dagar då vi är stressade, trötta, kanske nervösa eller när flöjten tycks vara särdeles tvär och inget riktigt stämmer. Ibland behöver vi kanske inte fundera så mycket på det men i stunder som dessa, när gränslandet är trångt och besvärligt att navigera kan man behöva en karta, ett sätt för kroppen att känna in det specifika instrumentet för att bekanta sig med det. Därför vill jag i dag slå ett slag för det som Robert Dick kallar throat tuning, vilket han visar här (https://www.youtube.com/watch?v=FCxXc5p96YA&t=430s). Det blir ett sätt att tydliggöra, och påminna sig själv och sin kropp om, den del av instrumentet som befinner sig inuti oss.
Nåväl, nu ska flöjten få dricka sig mätt på oljan och jag lägger tillbaka den i metallskåpet. Då ser jag en annan spännande låda. Ja, just det! Där ligger ju en flöjt tillverkad av Iacob Vallentin Wahl i Landskrona under mitten av 1800-talet. Jag tror att vi två nu måste tillbringa lite kvalitetstid.
Hur ser din relation med flöjten ut?
Maila mig gärna på markus.tullberg@mhm.lu.se och berätta!
Kvifte, T. (2008a), What is a musical instrument? STM, Svensk tidskrift för musikforskning 11 (1), 1-12.
Coessens, K. & Östersjö, S. (2014). Habitus and the resistance of culture.
Crispin, D & Gilmore, B. (Eds.), Artistic Experimentation in Music: An Anthology (pp. 333-347). Leuven University Press.