Elsa Nilsson bloggar, 1:
Elsa Nilsson är jazzflöjtist, kompositör och aktivist från Göteborg bosatt i New York City sedan 2010. Hon är Adjunkt Faculty på The New School och är vinnaren av National Flute Associations 2018 Jazz Flöjt tävling. Hon har släppt fem skivor som ledare och många mer som kollaboratör. Hennes musik har blivit omskriven i Downbeat, Jazziz, All About Jazz, Hot House Magazine, Lyra Musikmagasin och mer.
Nilsson har spelat med Robert Dick, Jamie Baum, Jon Cowherd, Lea Frerie, Keith Underwood, Jonathan Blake, Sebastian Noelle, Dawn Clement, Jovino Santos Neto med mera. Som bandledare har hon spelat på bland annat Blue Note Jazz Club, The 55 Bar, Cornelia Street Cafe, Nefertiti Jazz Club och Aarhus Jazz Festival.
Måndag 1 mars 2021: Kreativitet och gemenskap i lockdown
Det senaste året har jag tänkt mycket på kreativitet och vad det betyder att vara en artist. När vi studerar historia ser vi det ofta genom linsen av dom som har skrivit den. Litteratur, musik, konst, arkitektur, skulptur. Vem vi är som en kultur kan hittas i tonvalet av vår kollektiva poesi. Covid-tiden i New York City har varit skum och svår, men det har visat mig väldigt mycket. När Anna Svensdotter i en zoomfika bad mig blogga om hur det har varit här sa jag direkt “ja, självklart!” och det har gett mig mycket att tänka på. Jag har ju bara mitt perspektiv, och som artist är det kanske mest det vi har. Ett perspektiv. Efter mycket tanke vill jag dela fyra blogginlägg om min erfarenhet av att ha levt ett helt år i Covid NYC; kreativitet som gemenskap i lockdown, process för processens skull, stillhet och tid och hopp och tålamod.
Vi börjar med lite bakgrund. Jag är från Göteborg, gick på Hvitfeltdska 2002-2005. Tre dagar efter studenten flög jag till Seattle för att ansöka till Cornish College Of the Arts. Där studerade jag Jazz Performance, spelade i reggea och rock band och började hitta min röst som musiker och bandledare. År 2010 flyttade jag till Brooklyn, NY, där denna process fortsatte. Det har aldrig varit lätt att leva som musiker i New York City. Det första året arbetade jag som barnvakt åt en familj med en fyra-årig pojke måndag till fredag, 8.00 till 18.00. Efter det var det hem och ta en tupplur, och ut på jamsessions till 4 på morgonen. Jag har bott här i 10 år, spelat jazz och rockklubbar stora som små, skrivit musik, spelat in skivor, gett piano lektioner och sakta byggt upp ett liv som musiker. Det är tufft att hitta en balans med att överleva i en så pass dyr stad och ha rum i livet för kreativa tankar. Varje sekund var full, och mycket jag ville göra blev inte gjort. Men jag älskade energin av New York. Idéerna som kom sent i en smutsig klubb efter två set av total frihet. Dessa idéer sjöngs in som voice memo’s på promenaden hem eller skrevs ner i små böcker som jag alltid har med mig i någon ficka. För att göra någonting med senare, när jag fick tid. Vi kommer tillbaka till dessa voice memos och böcker i ett senare blogg inlägg.
I Februari 2020 hade jag mycket på gång. Det såg äntligen ut som jag skulle kunna sluta ge pianolektioner, det jag hade försörjt mig med sedan jag sa upp mig från mitt nanny jobb. Jag hade precis släppt en skiva, Hindsight, med musik byggd runt protestslogans som jag hade ropat med tusentals andra på New Yorks gator under Trumps tid som president. Musiken kändes levande och viktig. I Januari 2020 började jag mitt drömjobb på New School (som Adjunkt Faculty) med en kurs i rytmik som en del av deras Core Curriculum där jag fick lära ut min personliga process från min bok “Between The Beats” för att bygga en stark relation med rytm som melodi instrument. Jag hade en release turné för Hindsight planerad till måndagar (så jag aldrig missade en New School dag) med spelningar på USA’s västkust, Östkust och i Europa. Det kändes som tio års total hängivenhet äntligen hade givit resultat. Det första datumet på Hindsight Release Turnén var 14 mars. Dagar innan vi skulle åka ställdes alla spelningar in och vi stannade i New York. Jag sa till mig själv: Ombokad, inte inställd.
Lockdown började 20 mars. Allting kändes som det samtidigt blev totalt stillastående. Jag hade en spelning med Jon Cowherd och Chris Morrissey dagen innan lockdown blev officiell. Klubben var arg på mig. “We can’t afford to have a dark night and we’re not scared of this thing”. Det kändes så fel att ställa in. Veckan innan hade jag spelat fri jazz i ett rum fullt av hemlösa kvinnor, och sagt till dom att min roll som musiker är att jag är där för dom. Musiken är där för dom. Det vi spelade skulle bli annorlunda för att dom var där, vi ville lyssna till dom och höra melodin som kom från det. Efter den tredje frasen började någon i rummet sjunga med. Lugnt, vackert, vi ledde varandra i en melodi som kändes ömsesidig. Under början av lockdown tänkte jag at vi måste hålla den här ömsesidiga musiken levande. Om vi inte kan göra det i ett rum tillsammans, varför inte online? Kanske känslan av att vara tillsammans kan existera utan att vara tillsammans med musik som medium? Dan tanken ledde till den första konserten på Lattice Concerts. Kvällen jag skulle spelat med Jon och Chris i Manhattan spelade jag och min man Cody Rahn vår första livestream från hans replokal. Det kändes bra, ett sätt att fortsätta ge det vi kan ge till världen. Vänner från runtom som inte skulle kunnat se oss live var där hela konserten och skrev kommentarer. Känslan av att vara tillsammans var en stark kontrast till all ängslan vi kände utanför. Jag tänkte att vi som artister är väktarna av mänsklighetens kollektiva själ. Medan världen föll till kaos runt oss och New York blev helt tyst (en väldigt surrealistiskt erfarenhet) började jag bygga ett nätverk av musiker och konserter på våran YouTubekanal. Lattice växte fort. Konserterna var gratis och livestreamede till YouTube. Första månaden var det bara jag som organiserade allt, sedan fick jag hjälp från vänner. Artisterna som spelade fick en garanti av $100 per spelning. Vi tog donationer, och ett antal underbara människor gav stöd varje månad. Lattice pågick i 4 månader, med konserter varje dag under full lockdown. Publiken kommenterade och artisten svarade direkt. Det kändes som en klubb, många publik medlemmar kom varje kväll. Artister som spelade och deras familjer och vänner, bartenders som var vana vid att se live musik varje dag, Cody’s och min mamma kom tillbaka kväll efter kväll för att se mer. Det var otroligt vackert att se hur folk hittade alternativa sätt att känna samband med varandra. Konserterna började klockan 19.00 som del av “Joyful noise” som tack och stöd till New Yorks sjukvårds personal. Ofta spelades låtar direkt till sjukvårds arbetare, vänner med födelsedagar, vänner som hade det svårt. Det var otroligt mänskligt. När jag började trodde jag det skulle vara några veckor. I April spelade vi vår Hindsight album release. Cody, som är trummisen i mitt band, lärde sig musiken på bas (han spelade bas i Seattle men hade inte spelat en spelning på bas på 10 år) och vi gjorde en livestream från vårat sovrum. Vi läste kommentarerna, såg våra vänner skriva *clap clap clap* efter varje låt. Det tog tre år att göra klart den skivan. Jag tror inte jag kommer vilja spela den live. Lattice gav oss en smak av livet vi ville ha tillbaka. Konserterna sitter uppe på vår YouTube kanal fortfarande. Kvaliteten är vad den är, många artister hade inte råd med bra video eller audio så dom streamede från sin laptop. Det känns som en kollektiv dagbok av hur det kändes då. Musik och kreativitet som ett sätt att fånga en stund vi levt tillsammans.
New School kursen flyttades till zoom. Min gamla dator kunde inte hantera det… Hur gör man grupplektioner i rytmiskt samspel på en dator som inte kan palla med screen sharing? Man blir kreativ. Min kurs var 6 förstaårs sångerskor. Vi arbetade mycket med komposition, inspelningar, sjunga med olika grooves. Det gick. Dom tackade mig för att jag brydde mig om dom tillräckligt för att ge allt jag kunde och extra så att dom inte missade någonting på grund av pandemin. Jag tackade dom för att dom bryddes sig om musik. Vi har fortfarande kontakt. I Januari hade jag en kul dag i studion med ett nytt kollektivt band. Vi heter South By North East och är väldigt bra vänner. Vi spelar vad vi hör, allt är improviserat. Eller var då. Vi återkommer till det här bandet.
I Januari hade vi en förmiddag i studion, spelade tre “låtar” och sedan gick Trummissen Rodrigo Recabarren för att ha lunch med sin mamma för det var hennes födelsedag och hon var i New York och hälsade på. Basisten Bam Bam Rodriguez och jag spelade två “låtar” till. I Februari träffades vi hemma hos Bam och lyssnade tillsammans och bestämde oss för att alla skriva ner vad våra favorit stunder var, klippa upp det vi spelat in och bygga låtar från det. Bam åkte iväg på turné, vi spelade en spelning på LIC bar (ett litet dive i Long Island City som jag älskar och saknar jättemycket. Bokaren Gus låter mig prova vad som helst där musikaliskt, och har så i många år. Det är min experiment scen) och sedan kom lockdown. Vi lyssnade igen på det vi spelat in i Januari och bitarna vi gillade mest hade ändrats. När vi lyssnade i Februari var mina favorit stunder de som hade mest klarhet. Det som lät mest som en komposition. Efter lockdown var det bitarna med minst klarhet. Bitarna där man kan höra hur vi lyssnar på varandra, hur vi ändrar oss för ett ge luft till någon annans idé. De musikaliska stunderna som bara kan hända när man är i ett rum tillsammans. Vi bestämde oss för att släppa det som en skiva. Direkt innan vi hade spelat in skivan hade Bam delat en Rumi dikt med mig, och vi kände att musiken var i konversation med dikten. “for human beings” tog 4 månader från inspelning till release. Vi släppte den ett år, en månad, en vecka och en dag efter vår första spelning där vi blev ett band. Bam spelade in en musik video åt oss med stop motion för att han ville. Han var uppe hela natten i många nätter. Ljuset var bättre på natten. Han sa; “You know how we are carbon based life forms? Well, I’m making card board based life forms of us so we can be together in the video. I’ll do a band photo shoot tomorrow. I don’t know the whole story yet, but Rodrigo is going to see the darkness first, and then he is going to tell us and we will all be scared. But then we will face it together and be stronger and less scared”. Jag ritade mandalas för varje bokstav i Rumi dikten som en meditation under lockdown när det var som värst i New York. Tanken var att lyssnare kunde färglägga dom medans dom lyssnade. Så att lyssnarens roll i skapandet var representerat. Alla titlarna är från dikten. Vi hade levande musik, i en tid där vi såg så mycket död. New York var tyst, förutom ambulanserna. Vi pratade nästan varje dag, långa konversationer om idéer och kreativ process. Stöttade varandra genom varje jazz hjälte som dog av Covid. Vi var tillsammans, trots att vi inte kunde vara tillsammans. Musiken drev det, och vi följde gladeligen. Vår release var över zoom. Vi lyssnade på skivan och färgade bokstäver tillsammans. 30 personer var där från 9 tidzoner och 6 länder. Vi spelade inte in, det hände när det hände, precis som live. Vårat mål är att ha alla bokstäver färgade så vi kan sätta ihop dom, och på så sätt vara tillsammans. Dom ligger uppe på min websida, ladda ner din favorit, färglägg och skicka tillbaka så lägger jag upp den! Skivan blev editors choice i Downbeat i Juni.
Hindsight tog mig över 3 år. Första låten skrevs dagen efter Trump vann. Skivan släpptes Februari 2020. Varje låt handlar om en stund eller ett politiskt koncept under hans tid som president. Inte om honom, men om det vi såg runt honom. Black Lives Matter, Travel Ban, barn i burar vid gränsen, Hurricane Maria och Puerto Rico, Kamala Harris under Kavanaugh förhöret, Parkland skolskutning och mer. Vi repade i över ett år. Jag spelade in varje rep, lyssnade på dom i tunnelbanan eller när jag sprang, skrev om låtarna, repade igen om och om igen tills allt kändes sant. Vi tog två hela dagar i en studio i Woodstock där hela bandet plus fotograf bodde i en AirBnb tillsammans över en helg. Månader av tankar över varje skrivet ord som kommer med musiken i en liten bok som jag nu har hundratals av under min säng. Varje låt har en video skapad av en videokonstnär som har anknytning till musikens ämne. Dom ligger uppe på min YouTube. Hindsight försvann i Covid.
Jag lärde mig tidigt i Covid hur otroligt mångsidigt och viktigt kreativitet är. Inte bara för mig som person, men för oss alla som människor. Vi behöver vår kreativitet och våra kreativa för att se vår mänsklighet. För att minnas vem vi är i tider när det är svårt att se. Ibland lyssnar jag på musik när jag känner mig vilsen, ibland spelar jag. Vilket som, det hjälper mig hitta en väg tillbaka. När vi deltar i ett kreativt skapande, som artist eller som publik, är vi tillsammans. I Covid lockdown är det tydligt hur viktigt det är. Jag har lovat mig själv att inte glömma det. Vi skapar för oss själva och för varandra. Vad och hur vi skapar är mindre viktigt än att vi skapar. Baka bröd, spela flöjt, dansa i regnet, lek.
Mer att läsa och lyssna om Elsa:
Hindsight Playlista:
SXNE video:
SXNE:
for human beings web sida med bokstäver att färglägga:
”for human beings” på Bandcamp:
”Hindsight” på Bandcamp