Elsa Nilsson bloggar, 3:

Elsa Nilsson är jazzflöjtist, kompositör och aktivist från Göteborg bosatt i New York City sedan 2010. Hon är Adjunkt Faculty på The New School och är vinnaren av National Flute Associations 2018 Jazz Flöjt-tävling. Hon har släppt fem skivor som ledare och många mer som kollaboratör. Hennes musik har blivit omskriven i Downbeat, Jazziz, All About Jazz, Hot House Magazine, Lyra Musikmagasin och mer.

Nilsson har spelat med Robert Dick, Jamie Baum, Jon Cowherd, Lea Frerie, Keith Underwood, Jonathan Blake, Sebastian Noelle, Dawn Clement, Jovino Santos Neto med mera. Som bandledare har hon spelat på bland annat Blue Note Jazz Club, The 55 Bar, Cornelia Street Cafe, Nefertiti Jazz Club och Aarhus Jazz Festival.

Stillhet och tid

Med sommarens parker fulla av musik och informella utekonserter hade vi hittat ett nytt uttryck för det normala. Hösten i New York var elektrisk, alla försökte få in så mycket utetid som möjligt innan det blev för kallt att spela utomhus. När dagarna blev kortare och vi återvände till isolationen kom jag tillbaka till min fråga från den första lockdown. Vad betyder det att vara artist nu? Vad gör vi egentligen när vi skapar, och varför är det viktigt? Är det bara viktigt när andra kan höra det? Svaren kom i många bitar. De växte fram i processen av att internalisera Maya Angelou’s ord. Dikten avslutar med “say simply, very simply, with hope, Good Morning”. Med hopp. Vad vi gör när vi skapar är att framkalla hopp. Med livet så osäkert mellan Covid och USA’s politiska drama kändes det rätt att fokusera på detta. 

I Sverige vet vi hur man vintrar. Stillhet, frid och mys. Här är dom inte så bra på det. I Covidtider har det blivit nödvändigt eftersom det inte finns något alternativ. Tiden spred ut sig och gav plats till nya tankar och projekt, konversationer som vi aldrig haft tid för innan. Här är några av de lång- och kortsiktiga projekten som växte fram för mig under den tiden:

Jag får alltid hemlängtan efter svenskt mys runt Lucia. De senaste 8 åren har mitt New York-band och jag spelat jazzarrangemang av jul- och Luciamusik med glitter och pepparkakor på en liten underground jazz- eller rock klubb. Dra in lite alternativ Luciastämning i New Yorks Santacon kultur, som alltid händer runt den tiden. I år bestämde vi oss för att spela in musiken istället. Luciafirandets fokus på ljus i mörkret var någonting jag ville dela när vi gick in i de mörka månaderna. Det kändes så skönt att skapa musik som handlade om hopp mitt i allting. I Oktober tog vi alla Covidtest och körde till Woodstock, NY för att spela in i min väns studio i en ladugård. En dag i studion, inget rep. Det blev lite vilt, och var otroligt skönt att spela med mitt band igen. Vi har spelat ihop minst en gång i månaden sedan 2013, så det var som att få tillbaka en del av mig själv. När vi släppte musiken gjorde jag musikvideos själv. Cody och jag körde runt Manhattan och filmade med glitter och ljus. Det var väldigt kul, och inte så värst seriöst. Hopp, ljus. Ni kan se videon här. 

New Yorks klubbar hade etablerat sina livestreams under sommaren, och South By North East bestämde oss för ett datum på Soapbox med vår Maya suite. 2 november, dagen innan president valet. Vi kände att det var poetiskt och hoppfullt. Efter en sommar av rep i Prospect Park spelade vi “On The Pulse Of Morning” i ett rum för första gången, med video och audio av Maya’s röst pålagd. Jag skrev VOTE med en silver sharpie på min tröja. Efter spelningen satt vi på golvet tillsammans och pratade om vad vi hade gjort. Vi diskuterade processen, vad vi ville fortsätta utveckla. På två veckor hade jag fått spela med två av mina band. Det kändes som innan, men nästan bättre. Ingen tog för givet att vi fick spela tillsammans. På något sätt kändes varje not mer helig, varje rörelse och fras fylld av betydelse. Den känslan vill jag ha i allt jag spelar framöver. Att få skapa med andra över huvud taget är en lyx, och i den stunden lovade jag mig själv att aldrig ta det för givet. I veckan som följde fick jag många mejl och telefonsamtal från dom som hade lyssnat med deras reaktioner. Allt från min familj till mina lärare och hjältar. Ännu ett nytt sätt att skapa gemenskap med musik i Covidtider. 

En av de största skillnaderna mellan nu och “The Before Times” är hur mycket tid jag har. Alla projekt som satt i voicememos på min telefon fick plötsligt plats. När jag skriver musik känns det inte som om jag skapar, utan mer som om jag visar respekt till musiken som redan existerar genom att lyssna och skriva ner den. Det tar mycket tid, många omlyssningar och omskrivningar. Två av de stora projekten som suttit i min telefon sedan tidig 2019 var improvisationer från resor till Crater Lake och Redwood skogarna i Oregon och Kalifornien. När jag var där hörde jag melodier som var annorlunda än det jag hör hemma, och jag spelade in dom som frön, att växa någonting från senare. Nu är det senare.  

I slutet av sommaren började jag skriva ner improvisationerna och bearbeta dom till kompositioner. Crater Lake kom först, med första versionen som duo med min man Cody Rahn på bas. Han är främst trummis, men har återvänt till att spela bas under Covid för att kunna öva utan att störa grannarna. Det har varit underbart att se honom bli nyförälskad i ett instrument som han inte spelat på 10 år. Jag blev inspirerad att börja öva piano ordentligt igen och lära mig lite bas själv. Se musik från några nya perspektiv. 

Crater Lake låtarna blir nu en svit för flöjtkvartett, någonting jag skrivit innan men var väldigt intresserad av att utforska vidare. Beta Quartet, en underbar flöjt kvartett, bad mig att skriva någonting åt dom att spela in på deras kommande skiva och detta kändes helt perfekt. Sviten kan spelas som ett klassiskt genomkomponerat stycke eller ha improvisationer. Jag skriver och dom repar över zoom. En av deras medlemmar är en skicklig jazzmusiker, en är intresserad av improvisation och två har aldrig improviserat förut. Det är väldigt kul att skriva för dom, och ge dom en lucka in i improvisations världen genom ett musikaliskt sammanhang dom är bekväma i. Flöjtkvartett med frivillig improvisation! Det här stycket är nästan klart. 

Redwoodlåtarna blir en till svit som jag kommer att spela som live stream på Soapbox Gallery den 22 April, Earth Day. Beroende på Covid numer är det möjligt att det ska finnas en liten publik. Jag kommer att spela med Jon Cowherd och Chris Morrissey, bandet som var det första som blev inställt på grund av Covid. Med musiken från Redwood träden ville jag skapa någonting som känns som att vara i den skogen. Eftersom vi inte kan resa nu vill jag kunna ge en erfarenhet som känns som en resa. Musiken tittar på vår relation till dom här träden på många nivåer, personligt, känslomässigt, samhälls vis, klimatförändring och trädens relationer till varandra och sitt ekosystem med oss som en del av systemet. Jag vill att musiken ger en upplevelse av återförtrollning med den naturliga världen. 

Alla dess projekt, Luciamusiken,. South By North East och vår långa utveckling av Maya Angelous dikt, Beta Quartet samarbetet och Redwood låtarna känns annorlunda nu än mina projekt innan Covid. Jag känner mer frihet i mina musikaliska val när jag inte tänker på strukturerna jag måste passa in i. Strukturerna existerar inte just nu ändå, och det är möjligt att dom inte kommer tillbaka. Jag skapar det jag vill, för att jag vill, för att jag måste och för att jag känner att det är det bästa jag kan göra just nu. Ingen vet hur framtiden kommer att se ut men jag är helt säker på att livemusik kommer tillbaka så fort det bara går. Varje chans vi har här i New York kommer den ut som en blomma under blomma under snön. Det kommer att ta tid, men medans vi övervintrar så skapar vi. Kollektivt och ensamma. När det är dags är jag redo.