Elsa Nilsson bloggar, 2:

Elsa Nilsson är jazzflöjtist, kompositör och aktivist från Göteborg bosatt i New York City sedan 2010. Hon är Adjunkt Faculty på The New School och är vinnaren av National Flute Associations 2018 Jazz Flöjt-tävling. Hon har släppt fem skivor som ledare och många mer som kollaboratör. Hennes musik har blivit omskriven i Downbeat, Jazziz, All About Jazz, Hot House Magazine, Lyra Musikmagasin och mer.

Nilsson har spelat med Robert Dick, Jamie Baum, Jon Cowherd, Lea Frerie, Keith Underwood, Jonathan Blake, Sebastian Noelle, Dawn Clement, Jovino Santos Neto med mera. Som bandledare har hon spelat på bland annat Blue Note Jazz Club, The 55 Bar, Cornelia Street Cafe, Nefertiti Jazz Club och Aarhus Jazz Festival.

Black Lives Matter och process för processens skull:

Jag har alltid varit fascinerad av idén av jazz som protestmusik. Jazz som konstform har alltid varit en del av konversationen runt ras i USA. Rasism och rasrelationer är inskrivet i musikens historia, i låtarnas ämne (Mingus “Fables of Faubus”, Coltrane “Alabama”, Thelonius Monk ”In Walked Bud” handlar om och hur artisterna behandlades i samhället. Med Black Lives Matters-protesterna i New York förra sommaren blev detta ett fokus igen. Alla klubbarna var stängda, men nästan varje protest hade ett band. Trumensembler med mask marscherade många kilometer. Basister med hjul på sin bas, trumpetare, saxofonister, alla kom ut och protesterade efter George Floyds död. Jag bröt mina månader av karantän för en George Floyd-protest den första Juni i Flatbush. Jag gick med Bam Bam från South By North East. Vi marscherade i 3 timmar runt Flatbush. För det mesta höll folk sin sociala distans trots att det var tusentals personer där. Jag gick hem när dom började ge ut skyddsglasögon för tårgasen. 

Rodrigo Recabarren har i många år lekt med ideér runt tal som trumsolo. Han är från Chile, så mycket av materialet han använder är från det perspektivet och på spanska. Mycket politik, lite fotboll. Vi hade precis släppt “for human beings” och det var klockrent att vårt nästa projekt skulle vara runt Black Lives Matter. En ideé som det talades om mycket under den tiden var att “Amplify Melanated Voices”, förstärka röster av BIPOC. Rodrigo skickade en video till mig och Bam av Maya Angelous dikt från Bill Clintons invigning. Den var otroligt vacker och med Trump/Biden valet i horisonten kändes det som en perfekt röst att förstärka. Så vi satte igång. Jag noterade dikten, ton och rytmmaterial, och vi började träffas i Prospect Park för att repa. Vi hittade ett hörn vid en sjö där vi kunde stå 3 meter bort från varandra och spela. En stig gick förbi en bit uppför backen och på andra sidan sjön. Jag cyklade dit, Rodrigo drog dit sitt trumset i en Radio flyer vagn, ibland med sin tvååriga son sittande på virveltrumman. Bam tog med en bas av någon sort. Vi spelade med Maya, byggde ut ett stycke från hennes röst med teman från hennes vokalfrasering. Folk stannade och lyssnade. Ibland satt dom länge, ibland bara en liten stund. Många musiker bor i det området, så ofta såg vi vänner som kom förbi för att hälsa. Det kändes fint att ha en kollektiv process. När vi tog pauser hörde vi ofta applåder från träden eller “we are so glad you are here” från någon som stod på stigen. 

Jag har plankat mycket musik. En stor del av att lära sig spela jazz är att lyssna. Inte bara på noterna, men på allting runt omkring. Hur ljudet börjar, var vibratot ligger, hur dom slutar, hur frasen lever. Det var otroligt intressant att lyssna så nära på Maya Angelous frasering. Ofta låter hon precis som Ornette Coleman. Samma intervall, samma betoning, vibrato, rytmisk placering. Samma tålmodigt vilda energi. Jag lade ner tre månader och lärde mig varje nyans och i den processen lärde jag mig förvånansvärt mycket om jazzfrasering och betoning. Det gav mig ett helt nytt perspektiv och ett nytt sätt att lyssna på musik som kommunikation. 

Juni till September gick jag på några BLM evenemang varje vecka. De jag var på var oftast lugna och välorganiserade. Alla hade mask, och vart tredje kvarter stod någon och delade ut handsprit och extra masker. Det var gatumarscher och parkmeditationer, blockeringar utanför City Hall, cykelturer “for Black Lives” och mer. Varje dag. Överallt. I Greenpoint där jag bor var det nästan aldrig polis. I Bushwick och Flatbush var dom där i full utrustning med tårgas. Det är lätt att se problemen i systemet direkt i polisens närvaro i olika områden. 

De flesta evenemangen hade tal i början och musik när dom kom fram. Musiken spreds. Snart var parkerna fulla, olika band hade sin plats där dom spelade. Stoop concerts blev populära, konserter på trappan utanför hus. New York kändes levande igen. Några klubbar började köra live streams, så jag avslutade Lattice Concerts. Några klubbar började ha konserter utanför på gatan. Jag spelade framför 55 bar och Drom, spelade utekonserter på patios. Trots att vi hade en lång väg att gå kändes det hoppfullt när gatorna var fulla av musik och konst, uteserveringar istället för parkeringsplatser. Musiker spelade överallt för att vi behövde spela för våran egen skull, och för varandra. Uteserveringar hade informella band, och på ett jam i ProspectHeights skrevs hundratals till väljarna i svingstater varje vecka. Sommaren i New York hade en väldigt klar riktning. Black Lives Matter, vi måste vara bättre, vi måste göra allt vi kan för våra medmänniskor. Trump måste röstas ut, och det kändes inte säkert att det skulle hända. Framtiden handlar om stora saker, och det är vår tid att ta tag. Jag kände ett ansvar i min roll som musiker. Vi kan ge hopp, påminna varandra om vår mänsklighet. Processen av att skapa någonting är viktig i sig själv.