Tack för mig!

För precis ett år sedan skrev jag en blogg om maj månad som lärare på en kommunal Kultur/Musik-skola. Kontrasten till i år är slående. Mina helger är tomma, mitt huvud är tomt. Eoner av tid för eget övande, eget skapande, egen reflektion över varats besynnerligheter ligger bakom och framför mig. Hur länge kan ingen svara på, den bara finns där, tiden. Vad gör jag då med all denna tid? Svaret är…inte mycket. Jag har länge anat det och nu bevisas tesen ”Ju mer jag har att göra, desto mer får jag gjort”, och dess uppenbara motsats! Det var lite kul där med fjärr- och distansundervisning, men lagom till att jag inhandlat en mikrofon gick vi tillbaka till att träffa eleverna. Har jag ens petat på min fina mikrofon sen dess? Minsta extrauppgift som läggs på mig (som t.ex att skriva en blogg åt Svensk Flöjt) känns som Mount Everest.

Förra årets blogg avslutades med orden ”Kyla, sol, värme, regn, Göteborgsvarvet och 22 konserter”.

Oh Bliss!

Tror jag går i ide, väck mig när det är över!

Så började jag skriva i början av förra veckan. Framför mig låg den stympade Musikskolans vecka. Veckan som jag älskar allra mest, veckan som brukar vara fylld av konserter med barn i alla åldrar och nivåer skulle nu bestå av sex små halvtimmes konserter på två skolor. Utan elever, bara vi lärare.

Då hände magin.

Ett stilla pirr kom redan när jag hade hämtat minibussen och vi började fylla den med högtalare, el-pianon och mikrofoner. Det spred sig vidare genom kroppen när jag svettig och med fullastad buss körde ut från Musikskolans parkering. När jag morgonen därpå anlände i den arla morgonstunden till den första skolan, solen sken och leende kollegor anslöt och vi tillsammans började rodda, var förvandlingen komplett. Så började vi spela och barnen att dansa framför oss! Då slog endorfinet i taket, det fullkomligt sprutade ut ur öronen på mig. Det är ju därför jag har varit deprimerad. Att få spela tillsammans, den där speciella samhörigheten som jag faktiskt tror inte så många andra yrkesgrupper får uppleva, när den tas ifrån en, då blir det tomt.

Nu har jag fyllt på mina depåer och klarar mig ett litet tag till. Den omedelbara energikicken det gav har redan resulterat i en planerad livestreamad konsert med sommarteatern jag skulle ha spelat i sommar och ett Coronasäkert livequiz med min trio på Biografbaren. Som sagt, ju mer jag har att göra desto mer får jag gjort. Nu har dessutom (tror jag) en trygghet i att jag finns kvar där under apatin och att jag kanske ska låta mig vila utan underliggande panik.

This too shall pass!

 

 

Emma-Karin Maurin

Jag heter Emma-Karin Maurin och är sedan 1998 flöjtlärare vid Musikskolan i Eskilstuna. Jag tog examen från Musikhögskolan i Malmö 1994 varpå jag studerade ett år vid CNSM de Lyon i Frankrike. Jag arbetar på en skola som värdesätter sina lärares spelförmåga såväl som pedagogiska dito. Vi spelar otroligt mycket med varandra helt enkelt, något som jag anser främjar våra elever. Jag tycker det är ett privilegium att ha ett jobb där man i bästa fall får följa människor från barn till unga vuxna och får vara en del av deras utveckling. Sen ca tio år tillbaka undervisar jag även barn i årskurs 2 i musik, något jag inte skulle vilja vara utan. Flöjtundervisning i all ära men att ha en klass i sin hand slår faktiskt allt. Jag ska bl.a. blogga om hur jag från att ha gått med på att vara suppleant i Svensk Flöjt nu arrangerar Flöjtfestival på hemmaplan. Säger kanske en del om hur jag är, jag har lite svårt för ordet lagom…

Alla blogginlägg

Scroll to Top