Om människor att vara tacksam för

inför konsert med Radiosymfonikerna

 

Det här får bli mitt sista inlägg i flöjtbloggen. Det har varit jättekul att blogga! Tack för att jag har fått göra det, Hillevi och gänget!  Detta inlägg är rätt personligt. Så jag varnar på förhand.

Vem kan jag tacka för att jag får göra det jag gör? Jo, såklart mig själv. För att jag övade som en idiot när jag gick på folkhögskola och musikhögskola. Och för att jag vågade satsa och allt det där… Och såklart mina lärare. Men det mest avgörande för mig har nog varit människor runt omkring, mamma och pappa såklart. Mest av alla!! Och andra människor under min uppväxt.

Jag har tänkt mycket på det där på senare tid. För några veckor sedan dog nämligen en gammal man som är en av de många som fått mig att tro på mig själv. Min fasters man. Vi spelade väldigt mycket ihop. Han va alltid impad av mig som kunde spela så bra och jag var alltid imponerad av honom som kunde dra av vilken låt som helst på gehör i vilken tonart som helst. Och i natt dog en annan man som funnits i mitt liv sedan jag föddes. Så fort han hörde att jag och Jonathan flyttat till Stockholm så fixade han stolt gig åt mig i kyrkan han jobbade i. Dessa två herrar var några av de människorna som burit fram mig i mitt flöjtspel, tillsammans med andra fina damer och herrar i min släkt och (ja det är mest generationen äldre måste jag erkänna) i Baptistkyrkan i Åmål. För dem var det väl inte vardagsmat att en person går på musikhögskolan för att bli musiker. (Jag kommer från en helt vanlig familj. Inga klassiska musiker så långt ögat kan nå)

Och faktiskt, när jag spelar konsert så är det för de människorna jag känner mig mest trygg med. Där har jag aldrig haft den där jobbiga ”nu måste jag spela bra annars är det kört” – känslan. För de har liksom vart med och gjort mig. Kanske inte mig då, men mig som flöjtist. I kyrkan spelade och sjöng jag från att jag var litet barn. Där fick jag chansen att uppträda inför publik och spela tillsammans med många duktiga musiker redan från unga år. Visst – det är inte lika fint med Åmåls Baptistförsamling som med Adolf Fredrik eller Lilla akademien. Men jag är så tacksam för dessa människor som uppmuntrat mig så till den milda grad att jag insåg att jag var rätt bra på flöjt.

Och idag är jag lite extra tacksam för Stig och Urban.

Vad vill jag säga med detta då? Jo kanske att ta till vara på människorna runt omkring dig. Ta åt dig när de verkar sådär stolta över dig fastän det känns lite pinsamt och konstigt och du känner att du inte alls är så himla bra. För sen, när du sitter i orkestern och känner att allt du gör är falskt och fel, då är det  människorna från hemma du ska tänka på. De som t.om. gråter ibland när du spelar och som skiter i om tersen i ett ackord är för hög el för låg. Kanske också- se till att vara en viktigt person i någon annan ung musikintresserad människas liv. ❤️ Det kan göra stor skillnad.

Och tänk, tack vare flöjten så kanske du träffar en partner och ni kanske t.o.m får små barn som stör när du ska öva och är skitjobbiga ibland, men som ändå är det bästa i livet!

Att öva med sällskap

Hannah Törnell Wettermark

Hannah Törnell Wettermark har studerat flöjt på Högskolan för scen- och musik vid Göteborgs universitet. Efter magisterstudier i Göteborg flyttade Hannah till Skottland för masterstudier vid Royal Scottish Conservatoire i Glasgow. Hannah har bl.a studerat för Anders Jonhäll, Tobias Carron, Cecilie Hesselberg Löken och Alison Mitchell. Hannah är regelbundet anlitad som flöjtist i de flesta svenska orkestrarna, bl.a Sveriges radios symfoniorkester, Göteborgs symfoniker, Arméns musikkår m.fl. Hon har ett stort intresse för nyskriven konstmusik och är fast medlem i ensemble Mimitabu och Curious Chamber Players, två ensembler för samtida konstmusik.

Alla blogginlägg